Hoppa till huvudinnehållet

Håkan Svärdman, pensionsexpert FTF

Är folkpensionen på väg tillbaka?

Vi blir allt äldre i en allt snabbare takt, vilket sänker pensionen ifall vi går i pension vid 65 år. Är det dags för en uppgradering, skriver Håkan Svärdman.

Jag hakar ofta upp mig på ord och denna höst har ordet pension tragglats. Som diplomerad pensionsexpert borde ordets historiska ursprung sitta som en smäck, men det gjorde den inte. Kunskapsluckan täpptes till efter några klick på nätet. Som många andra ord i svenskan är pension ett franskt låneord, som betyder utbetalning, men härrör från latinets pensio som skulle kunna översättas med att ”väga upp” eller betala.

Vad jag däremot är något bättre orienterad om är hur pension praktiskt har hanterats i Sverige. Den första pensionsutbetalningen i landet görs av Flottas pensionskassa som hade bildats 1642. Två decennier senare införs legostadgan som avkrävde bönderna att inte förskjuta trogna tjänstehjon som ”av ålderdom kommit i den belägenhet, att ingen med dess tjänster kan vara belåten, utan drage husbonde försorg, att sådant berömvärt tjänstehjon till sin död har skälig utkomst och skötsel.”. Åldringar som saknade en egen förmögenhet eller barn som kunde ta hand om dem placerades i kommunernas fattigstugor.

Under 1700- och 1800-talet bildades allt fler yrkesbaserade pensionskassor eller pensionsanstalter och understödsföreningar som de även kallades. I början av 1900-talet, efter mer än 20 års utredningsarbete insåg statsmakten att varken de frivilliga pensionskassorna eller den kommunala fattigvården hade kapacitet att ge landets åldringar anständiga levnadsvillkor. Våren 1913 presenteras slutligen ett förslag till den obligatoriska allmänna pensionsförsäkringen, som senare kom att kallas för folkpension. Sverige blev därmed också först i världen med att införa pension som en rättighet för hela befolkningen.  De första utbetalningarna sker året därpå och beloppen som utbetalades var 150 kronor per år för män och 140 kronor för kvinnor. Det lägre beloppet för kvinnor motiverades med deras längre förväntade livslängd än män och härigenom skulle både könen tillförsäkras ett likvärdigt livsvarigt belopp.

Att folkpensionen var lika för alla och motsvarande drygt 15–30 procent av en industriarbetarlön fick privatanställda tjänstemän att ta initiativ till kompletterande pensionsavtal som förverkligades tillsammans med arbetsgivarna strax innan 1920-talet. Detta blev fröet till dagens tjänstepensionsplan ITP.

Arbetarna inom LO-förbunden ville kopiera tjänstemännens framgång men fick inte med sig Sveriges arbetsgivarförening på ett pensionsavtal, vilket väckte initiativ till en lagstadgad lösning, allmän tilläggspension – ATP. Frågan avgjordes vid en folkomröstning 1957, vilket blev ett ställningstagande för en inkomstrelaterad allmän pension. ATP träde ikraft 1960, vilket innebar att pensionen nu skulle nå upp till 60–65 procent av lönen.

Efter 20 år i drift blev det uppenbart att ATP-systemet var underfinansierat och skulle bli en belastning för statsfinanserna. Ett nytt pensionssystem beslutades av riksdagen 1994 och togs i drift 1999. Det nya systemet var tredelat. Två avgiftsbestämda delar; inkomst- och premiepension. Samt garantipension som fungerar som grundskydd ifall inkomstpensionen blir låg eller saknas. Det nya systemet skulle ge minst lika hög pension som det gamla levererade vid samma livlängdsantaganden. Det sistnämnda är en viktig passus. Vi blir nämligen allt äldre i en allt snabbare takt, vilket sänker pensionen ifall vi går i pension vid 65 år. Nyblivna pensionärer får idag en pension som motsvarar knappt 50 procent av sin tidigare lön. Sakta men säkert är vi på väg tillbaka till en folkpension, trots att frågan inte har prövats av riksdagen eller i en ny folkomröstning. Är det dags för en uppgradering eller en helt ny pensionsreform?

Senast uppdaterad: